.

... det kallas kärlek ♥

Jag fyller år om 8 dagar, imorgon om en vecka alltså. (valborgsmässoafton)
Jag vet inte vad som skiljer detta år från alla andra,
men jag känner sån maktlöshet, dagen har lixom ingen charm längre..

När man var 12-13 år så tyckte man att alla balla var 15-17år,
när man själv blev i den åldern så ville man bli äldre,
man ville bli myndig och som jag ansåg det - stor.

Sen finns ju systembolagsgränsen vid 20 och det är ju kul kan man tycka,
jag tyckte det mest var drygt att själv behöva köpa och bära hem skiten,
heldre ha någon som "köper ut" -då ingår det ju lite service åtminstonde!
(Ni som inte känner mig - googla "lat" så kommer JOi upp)

Men åldern 21, vafan?

Jag har aldrig haft en illusion om att vara 21-23,
det känns så... tomt... eller nåt?

Mamma menar på att det är gamla myndighetsåldern, och jaha?!
Ska jag fira mig för att man sedan länge konstaterat att man måste minska 
myndighetsåldern, eftersom man som 21-åring redan kan klassas som rynkig?

Vid 25 är man gammal, det är ju konstaterat,
då snackar vi villa, barn, volvo och en labrador.
Vid 30 är man bitter och vid 40 är allt över, är det inte så?

(Och nej tack mamma och pappa,
jag vill inte veta vad ni sysslar med för att känna
ungdomen inom er fortfarande efter alla dessa år!)
BLÄ

I år firar jag inte, jag kan uppskatta våren eller valborg,
men inte att jag blir äldre, för det är bara förjävligt!

P.s detta betyder inte att jag inte vill ha paket mamma och pappa!
Ni har väl också internetbank ni ungdomliga gamlingar?

Vaknade och insåg genast att jag hade huvudvärk idag med,
jag hatar't! Det suger lika mycket som myggbett, sten i skon,
gurkan i cheeseburgare, shampoo i ögat, hundbajs, kattkiss,
sump i kaffet, mensmonster, skrikande barn, religioner, tv-shop, 
p1, malou von sivers, Hv71 och blöta löv.. usch!

Ni som tycker synd om mig hoppas jag har mitt konto och clearingnummer!

Long time noo seen, men vad har jag att blogga om egentligen?
Vilket väder jag har, hur jag hängt min tvätt eller färgen på min hunds avföring?
Inte så kul kanske, men vad fasiken mamma tjatar och snart är det vår,
då kanske man blir fri "deppet" och kan se saker och ting roligare.

Just nu är ingeting roligt.
jag är sjuk och imorgon är det högskoleprov,
förresten - undra om det är en tillfällighet?
Jag kanske inte vill se svart på vitt att mitt iQ är lägre än Marcus Birros.

FYFAN.
vad hände med mina drömmar och visioner?
jag ville åka till London, dricka kaffe på starbucks, strosa runt bland alla hippies,
jag ville dricka öl till lunch i Köpenham, sjunga trubadurer och röka john silver utan filter.
jag ville leva studentliv i Uppsala med migrän och rödvinsfläckar på blusen.

Nu ligger jag i sängen, svettig på ryggen och med mascara under ögat,
längar tills vårvärmen då jag kan plantera ut några blommor
och dricka halvtaskigt bag-in-box vin med en vän som är trött på mitt tjat
om hur mitt liv egentligen skulle sätt ut...

Hade det inte varit för att jag en gång var ung och naiv och 14 år och träffade rätt.
FAN, the love of my life, just där och då, 100% rätt direkt,
och nu sitter jag här och funderar på om AMF har bäst premiepansion?

Fel av mig att skylla på min kärlek egentligen,
jag borde skylla på mina föräldrar, på min uppväxt.
Men vem skulle jag avspegla då?
kommunistjoi som ångrar att hon fick allt hon pekade på?
jag har aldrig behövt göra någonting förr, varför måste jag då göra allt nu?
tack för den, föräldrajävlar.

Nej, jag kan inte ens skylla på dom, för dom är rätt bra.
dom har alltid försökt, aldrig gett upp,
fast jag vet att jag inte varit den lättaste alla gånger.

Varför ligger jag då här och tycker synd om mig själv?
Jag kanske kan skylla det på media?
På svenska hollywoodfruar, man behöver ju bara vara söt för att lyckas?
Fast fan, jag var ju söt, nu är jag bara tjock, och söt på det sättet men ser
på ICA-Jerry, han är ju söt. Medlidande-söt, Joi-söt.

Nej, det var inte meningen att jag skulle skriva en självbiografi,
jag ville bara visa att jag ibland kan vara lite bitter (och charmig),
och att jag skulle vilja ha någon/något att skylla på när jag trots allt vet svaret:

-jag är 80-talist, det är det som är felet
då är man i regel: lat, oansvarit och dryg.

Jag skulle istället varit född på 70-talet, druckait mariella och varit
groupie till Mötley Crue, där har vi svaret på varför mitt liv inte är på topp just nu, 
-attans då!

Och vad är väl en bal på slottet?
Allt är ju inte guld som glimmar..

Jag får väl nöja mig med mitt svenssonliv i en småstad,
med min kärlek. det enda i mitt liv jag är säker på, mitt allt.
Och det är inte lite det, det är det som är mitt liv.

Johana Rankleven
Lindesberg 2010-04-09