Jag fyller år om 8 dagar, imorgon om en vecka alltså. (valborgsmässoafton)
Jag vet inte vad som skiljer detta år från alla andra,
men jag känner sån maktlöshet, dagen har lixom ingen charm längre..

När man var 12-13 år så tyckte man att alla balla var 15-17år,
när man själv blev i den åldern så ville man bli äldre,
man ville bli myndig och som jag ansåg det - stor.

Sen finns ju systembolagsgränsen vid 20 och det är ju kul kan man tycka,
jag tyckte det mest var drygt att själv behöva köpa och bära hem skiten,
heldre ha någon som "köper ut" -då ingår det ju lite service åtminstonde!
(Ni som inte känner mig - googla "lat" så kommer JOi upp)

Men åldern 21, vafan?

Jag har aldrig haft en illusion om att vara 21-23,
det känns så... tomt... eller nåt?

Mamma menar på att det är gamla myndighetsåldern, och jaha?!
Ska jag fira mig för att man sedan länge konstaterat att man måste minska 
myndighetsåldern, eftersom man som 21-åring redan kan klassas som rynkig?

Vid 25 är man gammal, det är ju konstaterat,
då snackar vi villa, barn, volvo och en labrador.
Vid 30 är man bitter och vid 40 är allt över, är det inte så?

(Och nej tack mamma och pappa,
jag vill inte veta vad ni sysslar med för att känna
ungdomen inom er fortfarande efter alla dessa år!)
BLÄ

I år firar jag inte, jag kan uppskatta våren eller valborg,
men inte att jag blir äldre, för det är bara förjävligt!

P.s detta betyder inte att jag inte vill ha paket mamma och pappa!
Ni har väl också internetbank ni ungdomliga gamlingar?