.

När katten är borta dansar råttorna på bordet,
När Rille är i forshaga, sover Joi med Gerard ♥

Rubriken fick er att fastna va?
Det är "Kräfta" på latin, suckers!

My loverboy ringde mig nyss och frågade om vi inte kunde ha
myskväll/vinpimplande/kräftskiva imorgon, och jag är inte den som är den.
Verkligen inte den som är den som säger nej...

Det är någonting magiskt över dessa hårda, mystiska djur.
Deras öde, och liv måste ju vara skapligt kasst.
-Leva på botten av en sjö, äta döda äckliga fiskar, slåss
så man förlorar det ända häftiga man har (klon), för att sedan
lättlurat fiskas upp och kokas levande.
Deras blod är förresten blått och när dom simmar så
simmar dom baklänges genom att slå med stjärten.
De kan till och med bli 22år gamla, sucks to be you lixom.

mouhahahhaa, känner jag inombords.
jag har det bättre än er.

Jag har turen att vara världsmästare i att äta kräftor,
frenetrikt och noggrant krossar jag och bryter av dom.
suger saft, och rensar huvud och ben.
Huvudet och romen är godast, stjärtarna är nästan obetydligt oviktiga.

Man har makten, redan från att dom bryter vattenytan är deras öde bestämmt.
-Jag kommer döda dig, äta dig och göra det på ett sånt barbariskt
och kallhjärtat sätt som det bara går.
Det där med makt och mat, det är min melodi det,
-gärna med ett glas vin inblandat!

2 kg köper jag till mig själv, pojkvännen kan leva på resterna -stjärtarna.
För när jag väl har makten över något,
så är det sista jag tänker göra att kyssa dom i arslet!

Ha en bra vecka!
kram joi

People have been asking, why I don't upgrade my blog any longer,
I will tell you why...

Visst händer det liiiite mer än vanlig i mitt liv. lite. lite.
Jag jobbar rätt mycket. ofta.
Rille har flyttat för att plugga. suck. bajs. qk.
Men i det stora hela så har jag tyvärr inte något
glamouröst, spännande, extraordinärt liv värt att skriva om.

Jag är en vanlig tjej, som lever i en liten inhemsk stad,
i en liten lägenhet och som spenderar lite pengar. ibland.
Jag är ju dock rätt ball. ibland. lite. Oftast är jag oball.

Jag har megastress över framtiden, majoriteten av mina vänner
har eller planerar att skaffa barn. Huspriserna och räntorna stiger,
svartjobb resulterar i mindre pension, barn kan födas rödhåriga,
jag är inte den enda ungdomen i Svea rike som vill ha ett fast, bra jobb.
Jag har inte druckit min lunch-öl i Danmark, jag har inte vandrat runt i London,
jag har definitivt inte snortat kokain bland pinnsmala stjärnor i New York,
och jag inte sett Rickard ta examen från sin utbildning.

Visst har vi som så många andra målat upp en bild av framtiden,
en ljuvlig sockersöt bild, fint hus, krocksäker bil, sparade pengar
och intelligenta barn... för att inte glömma en liten toypudel som
tror att hon föddes som katt...

Ibland känns det som om jag ska ta dagen som den kommer,
leka naiv, tro på hoppet och ha en inställning som går ut på
att allt löser sig i slutändan.

Ibland vill jag ha allt ordnat för mig, jag vill veta vart vi ska bo
när vi pensionerar oss, vad för bård det ska vara i bebisrummet,
hur vi tar tjänstledigt lite efter 40, för att åka till skottland för att
flugfiska och dricka irishcoffee till brunch. Jag vill ha det klart. nu.

Jag står i något slags mellanläge, där jag är för gammal
för att bara skaka på axlarna längre, men samtidigt för ung
för att börja "nojja" för mycket. livet, ja vad säger man?

Man blir nog aldrig nöjd, eller åtminstånde aldrig lugn.
Jag tror att ens inre röst alltid kommer tjata, och gnata.
Men jag tror att så länge man har drömmar, ambitioner
och framförallt kärlek, så kan man falla. iallafall för stunden.

Jag har det inte toppen. långt ifrån. men jag hoppas,
och jag kämpar, ibland mer och ibland mindre,
men tanken om ett bra liv tillsammans med den
jag älskar får mig att vilja. att lyckas.

Tack Rickard, för att du får mig att vilja bli en bättre människa,
bara genom att finnas till, allt är för oss - ruter sju.